your famous blue raincoat was torn

jag har gått vidare i mitt nattmusiklyssnande. nu är det leonard cohen. det verkar som att vissa tror att jag kan beskrivas med adjektivet "indie", det är väl kanske smickrande, eller inte, beroende på vem som säger, iallafall, hur "indie" är det att älska leonard cohen vars fanskara nog mest befinner sig i övre medelåldern? eller, ja. ska det betyda independent som på något sätt ska innebära unikt så kanske det stämmer. vad vet jag. seriöst, om jag ska hålla mig till någon slags röd tråd så kan jag göra den där tråden hur trasslig som helst.

iallafall, det finns vissa saker man kan lita på. som att selma finns tillgänglig på msn för att hjälpa mig planera det lameaste nyåret någonsin:

jag sitter i en garderob. jag har smetat ut grapefrukt i ansiktet. jag håller ett kokt ägg i handen. jag pluggar derivator. jag gråter. alla har glömt bort att jag sitter där. jag har en tom tejprulle med mig och en post-it lapp där jag har skrivit upp något jag mycket hellre skulle vilja göra just då. jag har en sjukt dålig dvd med mig men inget att kolla på den i. jag har foppatofflor på mig. och jag lyssnar på andrea bocellis version av jinglebells. om och om och om igen. just då. just då är tolvslaget och folk hurrar för det nya året och det är fyrverkerier och kyssar och jag tar en liten tugga av det kokta ägget och bestämmer mig för att ägna en stund åt talet e, samtidigt som en droppe grapefruktsaft sakta rinner ner i mitt öga och får det att svida så att tårarna rinner än stridare än förut.

som sagt. gott nytt år! och ja, jag tänker vara bitter. försök stoppa mig. försök det va.