i'd rather

oh the suffering när man står och hackar ogräs i femtio graders hetta medan lyckliga semesterfirare har perfekta sommarliv med bad och chill hundra meter bort vid bergs slussar. ser vattnet vara helt blått och glittrigt och svalkande och åh, hör folk prata lite som en svag ljudkuliss och hör plaskandet och hör måsarna, känner lukten av bad och glass och gräs och kravlös avkoppling men nej, maskrosor ska strimlas och brännässlor ska ryckas upp, förvridet metallskrot ska ner i containern och minst tre nya blåmärken eller sår ska slås upp på benen per dag.

alright, ALRIGHT no need to complain, jag är sjukt glad och tacksam och all den där skiten för att jag har jobb, men gud this is breakin me down alltså. sedan att jag är helt nolife efter arbetstid också för att jag är komplett slut och alla är så jävla bortresta och ingen bryr sig om mig eller vill träffa mig snyft snyft stackars buh

jag är nog inte gjord för att ha jobb. jag blir deprimerad och hopplöst melodramatisk. bevis 1: nuvarande läge. bevis 2: förra sommaren (fett starkt bevis! ok kanske inte bara jobbets fel men vadfan, litegrann iallafall). känner mig bortglömd och som att alla har jättekul utan mig (true story ju). använder hopplöst mycket paranteser. vill bada. måste duscha. vill gå ut och gå. hund kommer hem snart! då kan jag göra det. vill spela halo. ååh.