och alldeles utanför flyger hela livet förbi

vaknar efter en hemsk mardröm. det värsta med att gå runt i ett febertöcken där allt är dimmigt och osäkert är att man inte vet vad som är på riktigt eller inte när allt känns ljusår bort och världen är avgränsad av en tjock overklighetsmur. usch. mitt samvete tog sig skepnad av någon jag saknar och skällde på mig och jag förstod ingenting, allt snurrade, jag skrek att jag hatar också mig själv innan jag föll omkull på asfalten och vaknade. önskar att jag inte hade ett samvete just nu, det är redan fullt upp med min kropp som har bestämt sig för att krascha totalt. om tio minuter ska vårdcentralen ringa upp. de kommer säga kom in och ta prover och jag kommer säga okej tack är döden nära?