oh please god bring relief

(jag kom på att jag lovade något fint. jag vet inte om det här är fint. men jag orkar inte skriva något nytt. det här är skrivet för typ en månad sedan, nån sen natt med för mycket jens. det är något med det som inte riktigt funkar. något med rytmen, eller formuleringarna. det rinner inte som det ska. skitsamma. publicerar ändå. alla indrag försvinner så det ser helt ostrukturerat ut.)


Du stirrar stint på dina skor och jag når inte att ta din hand.
”Ett tuggummi för dina tankar” säger jag för det är det enda jag har att erbjuda, du avböjer och blåser sakta ut höstens första andedräktsmoln, och fastän fysikens lagar behandlar det som vanligt så hänger det i luften med en tyngd av flera hundra ton.
Jag låter mitt pekfinger rita cirklar på din marinblåa ryggtavla och projicerar hela min tankekraft genom den, för du ska inte vara såhär tyst, du borde vara närmare, men det är lönlöst och ett lönnlöv seglar ner på dina tåspetsar samtidigt som kajorna fläckar kvällshimlen ovanför oss.
Det är så filmiskt att mitt pseudocyniska hjärta inte klarar av det längre.
Tänker jag.
Men ingenting brister som det borde göra, jag är samlad som en jävla ocean där vi sitter på bänken den första nollgradiga kvällen i oktober, och i ett halvdesperat försök att få ordning på saker och ting låter jag fingret skissa hjärtan över din ryggrad.
Din blick fortsätter att försöka borra sig ner genom asfalten. Vätan från flera dygns duggregn har gjort den till en grumlig spegel där gatlyktorna liknar små solar.
Jag funderar på om du förväntar dig att utveckla laserögon.
Jag funderar på att tala om för dig att det är lönlöst.