i've spent ten days in my room with my guitar and my computer

egentligen fem dagar, egentligen inte bara mitt rum utan hela lägenheten, egentligen mer ukulelen än gitarren. iallafall passerar jag snart hundra timmar utan att lämna isolationen och jag är lite orolig för att världen där utanför har glömt bort alternativt förträngt mig. den verkar nämligen inte sakna mig så mycket som jag saknar den, för nu börjar jag bli klaustrofobisk på riktigt och jag är så uttråkad och rastlös att hela kroppen inte längre skaver på grund av sjukdom utan på grund av att just världens mest påtrångande rastlöshet. jag är pigg, men har sjukt ont i huvudet och högerörat. jävla trånga hörselgångar. jag tänkte smita ut ett tag ikväll iallafall, men det är fredag och jag vet inte riktigt vem som vill lägga sin fredagskväll på att promenera nån timme med virusangripen stackare. (note: hint hint). oj, bitter och övergiven ton på det hela ikväll, tydligen. nej bara lite. virus är typ det konstigaste som finns för de njaa lever njaa lever inte och enligt bilden i biologiboken ser de ut som små insektsrobotar. ha det så kul på häfvet ikväll, ni som eh ska dit. gör det ärofullt och chevalieranskt.